kezima

Varje dag ser jag den här bilden av dig älskade Jennifer!

Du är så fruktansvärt saknad. 

Nu kan jag se bilden av dig och känna en viss glädje, en glädje att jag faktiskt fått lära känna dig, att du var min vän.

Men det kommer stunder då jag mår riktigt riktigt dåligt, och hela kroppen ryser till. Det gör så ont, att du, så ung inte finns med oss längre.

Det är så fruktansvärt orättvist. Att jag i den här åldern har varit på DIN begravning. DIN. Du ska ju inte vara borta. Du ska vara här bland oss. 

Vad gick egentligen snett, varför slocknade ljuset du såg?

Jag saknar dig Jennifer. 

Jag glömmer dig aldrig.

Kommer och hälsar på dig snart, och jag hoppas du kan visa nåt tecken på att du vet att jag är vid din grav.

 

Älskade ängel!